sandramonikanystedt

Men nu har jag kommit fram till att jag inte orkar låtsas längre. Allt är inte bra, allt är inte lugnt! Jag har försökt lura mig själv hela tiden att tro att det som DU har gjort har haft en mening. Jag ser faktiskt inte den meningen. Jag ser ingen mening med varför du ska såra dom som är en del av dig själv, hur du kan välja främlingar framför ditt eget kött och blod?

Du skulle alltid finnas för oss, alltid skulle du ställa upp, för vi skulle aldrig behöva vara ledsna eller ha det dåligt på grund av erat beslut. Det var dina egna ord.. 
Vart har alla löften tagit vägen? Har du glömt dom lika fort som du verkar ha glömt oss? 

Jag har alltid drömt om att du ska vara såhär mot mig. För första gången på 15 år kan jag faktiskt prata med dig, jag kan berätta saker utan att du blir arg. Men var inte det 15 år försent? Sen jag har varit liten har jag bara fått tagit skit. Hade jag fått G på ett prov så var det ändå inte bra.. När jag klarade teorin och fick ett poäng över godkänt så kunde jag ändå ha fått bättre. När jag inte förstod när du skulle förklara något så var jag rent ut sagt dum i huvudet. 

Jag har insett att jag inte orkar mer, orkar inte låtsas vara glad när du ringer, för innerst inne vet jag att du spelar ett spel.. Du är inte dig själv längre och hade du inte kunnat ändra dig för 15 år sen? 

Många nätter har min pojkvän fått legat och tröstat mig långt in på natten på grund av att jag har brutit ihop. 
Har nästan fått ångestattacker och inte kunnat andas. 
Blä för allt du gjort!




Jag kanske kommer få mycket skit för det här inlägget, men jag har den här bloggen för att skriva av mig.
Acceptera det eller sluta läs.